den vackraste stunden i livet var den när du kom

och idag orkade jag inte gå upp förrän tjugo i elva, och jag skulle vara i skolan tjugo över (elva). men jag klarade det, om man bortser från de fem minuterna jag kom för sent, men jag tycker inte vi räknar med dom. sen kunde jag glida hem igen, alla skoldagar borde vara som denna.
lördagen! var så bra

och duvet stolen, stolen i mitt röda rum som du slagit dig ner på, i det där hörnet som fyller en så stor plats så att det är svårt att förstå. den står kvar där, och jag håller fast den så hårt jag kan. jag hoppas bara att du aldrig reser dig, och går.. det finns inga ord, svenne :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback