jessica

det är jobbigt när man är jävligt nere och samtidigt måste anstränga sig för att få andra att tro att man mår så mycket bättre än man fakitskt gör. det suger att må dåligt och samtidigt tvingas se på andra som är så överdrivet lyckliga och glada och tror att de sprider sin glädje för varje skuttande steg de tar, sanningen är dock (tyvärr?) att deras glädje inte kan smittas av hur mycket de än vill. frågan är också om de ens vill att den ska smittas av eller om de bara vill skylta med sitt lyckliga liv som är så mycket bättre än somliga andras. det är jobbigt att tvingas acceptera något man trott att man skulle kunna acceptera från början men efter ett tag funnit totalt oacceptabelt. det är jobbigt att detta sedan följer en för varenda satans dag som går. man får bara hoppas att det kommer en dag då alla får vara lyckliga, då alla får uppleva hur det känns att vara riktigt lyrisk och med sanning i åtanke kunna säga att man är glad. jag önskar den dagen kunde springa in i mig och stanna för evigt, jag önskar att den kunde snabba sig på. för tillfället känns det som att den har stannat totalt i det säkerligen knappt desperata försöket att komma fram.
men nej, jag mår bra.